Om man ändå hade haft en stor, tjock buske där nere så hade det här aldrig hänt…

Grejen är att jag går upp klockan sex imorgon, sen har jag min morgonritual, sen åker jag till jobbet och därifrån åker jag direkt till en brygga för vidare färd uti skärgården. Det betyder att min enda chans att lägga in lite Michael-låtar (så vi kan sitta och reminisca Michael-minnen med lite bakgrundsmusik) på iPoden är NU.

Så vad ska man ha med? Thriller naturligtvis, även om jag föredrar någon av alla dessa tusentals remixer som klippt bort Michaels ständigt töntiga sång och fokuserar på det faktum att han och Quincy Jones där skapade den funkigaste basgång som någonsin gjorts. ”Can You Feel It” funkar bra den med. Michael-samplande ”Right Here” med SWV och likaledes samplande ”Say Say Say (Waitin 4 U)” med Hi Tack. Och så slänger vi in ”Heal The World” så vi kan sjunga lite ironisk allsång vid lägerelden.

Uppdatering: Nu är han död. Vilken tur att jag hann läsa det här i tid så jag inte missade att lägga över låtarna. Undrar om man kan se någon skillnad på honom mellan när han levde och nu när han är död? Jag menar, likblek har han ju varit rätt länge nu.

Det finns egentligen bara ett problem – man måste få in pengar. Så länge man inte är ekonomiskt oberoende så måste man ju jobba på ett eller annat sätt. Mitt sätt att hantera det här har varit att enbart jobba med sådant jag intresserat mig för, samt att aldrig ha ett jobb för länge.

Mitt första jobb var som inhoppare på ett bibliotek. Det var riktigt kul eftersom jag kunde prata böcker med folk som var intresserade av böcker. Sedan dess har jag testat en rad yrken. Jag har varit bartender och drivit klubb eftersom jag tycker om att vara ute och festa. Jag har dansat på klubb eftersom jag gillar att stå i centrum för uppmärksamheten och dessutóm älskar att dansa. Jag har varit dj eftersom jag älskar att spela musik för folk. Jag har sålt sex eftersom jag älskar att ha sex och känner mig väldigt trygg och stark när jag har sex. Jag har jobbat som elevassistent och speciallärare eftersom jag gillar ungdomar, älskar att hjälpa och ta hand om människor och dessutom tycker det är väldigt kul att förklara saker för folk.

Jag började jobba i en tv-spelsbutik för att jag älskar tv-spel. Trodde jag. Men jag har mer än någonsin tidigare insett att jag blivit gammal. Jag hade älskat att jobba i en liten obskyr tv-spelsbutik i slutet av 90-talet. Men att jobba i en tv-spelsbutik år 2009 innebär att man arbetar i en av två stora (närmast identiska) kedjor inne i ett köpcentrum. Dit kommer främst barn och vuxna som inte kan något om spel egentligen. Singstar-, Guitar Hero- och Wii-generationen. Samt CS- och WoW-människorna. De enda gånger man har roligt på jobbet är när det kommer någon som rotar efter old school-rariteter i begagnathyllorna. Då känner man en gemenskap. Man kanske rentav pratar med kunden i fråga. Dessvärre kommer ingen hitta några fantastiska spel där. Om någon mot all förmodan skulle komma in till oss och vilja sälja typ Suikoden 3 så inte fan är vi så dumma så att vi ställer ut dem i butiken när man kan smussla undan dem och antingen ta dem till samlingen där hemma eller sälja dem på Tradera.

Jag behöver i och för sig bara titta på spelhyllan hemma för att inse att jag fortfarande älskar att spela tv-spel. Men tv-spelsindustrin och jag har gått skilda vägar.

Det enda positiva jag har lärt mig av att jobba i en butik är insikten att jag är mer lik Randal än Dante. Fast det anade jag nog.

Men imorgon eftermiddag åker jag ut med några löst bekanta till ytterskärgården. Sola, bada, grilla, supa, knulla, tälta. Typ…

Kan det bli bättre?

Med andra ord ganska dyrt för något som egentligen bara används när jag har hemmafest. Det var ett sånt där ryck jag fick – typ ”fan vad kul det skulle vara att ta upp dj-andet”-rycket. Men så jävla kul är det inte. Inte att lägga ner den tid det krävs. Dessutom finns det inga kul ställen att spela på.

Så nu sitter jag här och lyssnar på Boards Of Canada i stora högtalare, går förbi skivspelaren och scratchar lite bara för att jag kan och känner att jag nog skulle fått mer valuta för pengarna om jag istället köpt tre negerslavar som skulle kunnat köra treskift med att fläkta mig med sina stora kukar och kanske ge mig en svalkande proteindusch då och då. Men nej nej… fucking jävla Billebro och fucking jävla Reference Audio ville annorlunda.

Det är slappt, det händer ingenting, ingen kommer och man undrar – vad fan är meningen med det här egentligen?

Ovanför här finns den roligaste scenen i tv-spelshistorien. Spelet är Conker’s Bad Fur Day till Nintendo 64 – ett helt ok plattformsspel á la Super Mario 64, men med klart skön humor. Det här är alltså en boss-fajt upplagd som ett karaokenummer där man ska kasta toalettpapper i munnen på ett stort bajsmonster som kastar bajs och droppar oneliners som ”have some more caviar”…

Texten har jag och min syster sjungit duett till ett oändligt antal gånger.

My buuuuuuuuuuuuuutt….

Det där är en replik som är sprängfylld med makt. Flera gånger i mitt liv har jag använt den för att vid strategiska tillfällen sänka manliga auktoriteter. Samtidigt är det en väldigt feg och ansvarslös replik – i alla fall när den används som jag använt den.

Jag hade en poäng med den här texten som jag nu inte riktigt kommer på. Så går det när man skriver efter en rejäl festarnatt.

Om nån kan leda min tankegång i mål så är jag tacksam.

Puss.

3) – Prince of Persia. Sjukt charmigt tv-spel i början av 90-talet och hyfsat bra i början av 00-talet.

2) – Tusen och en natt. Sagosamlingen alltså, inte Ylva Maria Thompsons porrfilmer på TV1000. De var iofs också en rätt inspirerande del av min uppväxt, men de får mig inte att tänka på Iran. Det gör däremot sagosamlingen. Om jag bara fick ta med tjugo böcker till en öde ö skulle de två volymerna av Tusen och en natt vara två av dem.

1) – Väktarrådet. Smaka på det namnet. Väktarrådet. Ett land där ”det mäktiga väktarrådet” utöver ett starkt inflytande känns bara så galet coolt. Något säger mig att om inte Gandalf så i alla fall Alatar och Pallando sitter i Väktarrådet. Om något parti gick till val på att införa ett väktarråd i Sverige skulle jag rösta på dem oavsett vad.

Det känns som att detta är tre nyckelord som Irans regim borde satsa på om de vill skapa en positiv mediabild av landet.

När jag så här åtta år senare ser studentflak och studenter eller läser inlägg som detta inser jag att jag önskar att jag gjort allt det där. Inte för att jag har minsta längtan efter att göra sånt nu, men jag önskar att jag hade gjort det. Jag skulle velat ha ett sånt minne och en sån erfarenhet.

Fast det är klart, det finns säkert en del av dessa studenter som önskar att de hade åkt till Köpenhamn två veckor innan studenten, tjänat feta pengar på att sälja sex och förälska sig i en grovt kriminell kille som efter de där första fantastiska månaderna skulle visa sig (surprajs surprajs) vara ett svin även mot sin naiva flickvän. Eller åtminstone haft de erfarenheterna.

Nåja. You can’t have it both ways…

The Juan MacLean – ”You Can’t Have It Both Ways” (live)